just nu
Så här ser det ut just nu. Kom nyss hem och ligger i soffan. Pluggmarathon om en timme. Men jag är så trött, så trött, så trött. Ska nog ha mens vilken dag som helst. Är frutansvärt nära till gråt hela tiden. Började grina då jag kom hem och såg att Anton hade städat???? HAHA???
Grinade då jag inte förstod ett dataprogram förut idag. Sätter 500 spänn på att jag inom några timmar kommer ha grinat igen.
...Tur att jag gillar att grina. Tycker det är förlösande osv. Har nog alltid varit lite av en lipsill.
Nirå? Finns det någon av mina läsare som har LÅNGT till tårar? Tycker de tär väldigt intressant med människor som aldrig gråter. Finns det någon där ute som inte har gråtit under hela 2011? HUR KÄNNS DET? Vad gör ni då ni är ledsna???
Herregud nej! Jag gråter för typ allt, innan idag grät jag för att jag inte fick upp burken till sylten och min bror (bor hos honom) inte va hemma och kunde hjälpa mig.
lyssna på denna hannus, så jääävulskt fin !
http://www.youtube.com/watch?v=dW6ZHM_je1E
Gråter för allt,det är sjukt jobbigt att läsa tidningen på morgonen.
Gråter någon jämte mig så gråter jag,är det ledsamt i en serie/film/bok så gråter jag,lyssnar jag på en låt och föreställer mig hur min musikvideo till låten skulle var(typ jätteledsamt..) så sitter jag på busseN och lipar.. Blir saker som jag inte vill så kommer det små tårar.
Måste tuffa till mig..
Nej tyvärr. Men känns ändå skönt att veta att du har en gråtdag precis som mig. Jag började nämligen gråta på bussen idag, fast det var mest för att jag var förbannad. Är också fascinerad över människor som inte gråter.
Jag gråter också hela tiden. Idag grät jag till texten i "Rudolph the red-nosed reindeer"
jag gråter av glädje och nostalgi när jag ser den här:
http://www.youtube.com/watch?v=B6h7KUxT-H8&feature=related
Grät varken under 2009, 2010 eller halva 2011. Chockerande när det väl hände.
nej jag är mer som du:).
Gråter bara ännu mer när jag försöker att inte gråta haha!
med undantag för min farfars begravning så har 2011 varit väldigt fritt från tårar. Tårar hör ju ihop med småbarn och skuren lök. Nämen nä, skulle också vilja kunna gråta. avizzzz haha
Jag gråter aldrig. Möjligen bara om jag blir riktigt arg/frustrerad. Aldrig, och jag menar ALDRIG gråtit till en film. Jag kan bli deppig, ofta.. Men det slutar där. Kanske vore bättre om man gråtit ut istället, men det ligger inte riktigt i "min natur" :I
Gråter om någon åker ut ur ett tvprogram, oavsett vad.
Sen grät jag dock inte alls när jag och min pojkvän bråkade massor en gång. Fick dåligt samvete och VILLE gråta, men då kom det inte ens en liten tår när man pressade?!?!!
Så...det varierar nog.
Åh, jag gråter mest hela tiden. Framförallt när jag är frustrerad, arg och besviken. Vilket ofta leder till att folk tror att jag "klämmer fram" lite tårar för att få min vilja igenom. Öh. Vilket gör att jag gråter ännu mer, för vem skulle inte bli ledsen om man blir anklagad för något sånt?
Nä, jag har väldigt lätt till tårar, vilket både har sina fördelar (vill ju gärna inte klassas som någon okänslig, torr person) och nackdelar (då jag ofta klassas som känslig och löjlig). Jag kan väl inte rå för mina tårar? Lite svårt att tvinga tillbaka dem (vart dom nu kommer ifrån).
Led av depression under flera år och grät inte under hela den tiden (ca 3-4 år). Allt eftersom jag blir friskare gråter jag mer och mer; det är kanske ett tecken på hälsa att gråta.
Tror jag har gråtit en gång i år, före det har jag inte gråtit sedan 2008 tror jag. Vore skönt om man kunde gråta lite mer! Men på senare tiden har jag blivit lite mer gråtmild, höll på att börja gråta av Criminal Minds.
Oj! Jag gråter väldigt sällan! Stoppar mig själv tror jag? Det blir som en inre reflex, typ "sluta vara så klen" och så kommer det bara inga tårar. Tror det alltid har varit förknippat med att visa sig svag för mig? Kanske är dumt egentligen för man är ju inte svag då.
Eller nej, det är väl mer att jag är stolt kan jag tro och vill "klara mig själv" (åh klysha<3) och inte erkänna att något är fel eller att jag kanske skulle behöva någon annans hjälp. Vad gör man då egentligen? Sjukt bra tråd du startade, har inte reflekterat över det här innan. KEEP GOING!
veckans blogg är pågång hos mig och avslutas på måndag, dax att anmäla sig va? ;)
ni gör det i länken nedan, lycka till! ;)
HÄR: http://daghjort.blogg.se/2011/december/veckans-blogg-vinnare.html#comment
jag gråter sällan. blir jag ledsen blir jag hysteriskt arg i ungefär 15 min. gapar och vrålar som en galen person. sen blir jag så trött så jag måste sova lite. sedan är jag glad och fin igen.
haha du skulle bara veta hur lätt jag gråter för de mest banala sakerna! ett prima exempel är väl då jag får nervsammanbrott och börjar lipa för att jag inte får till den "perfekta" hästsvansen?!
ibland undrar jag om inte jag borde söka hjälp...
gråter så ofta jag kan, det känns skönt när man gjort det. bubblande känsla i magen!
http://svtplay.se/v/2622703/dokumentarfilm/han_tror_han_ar_bast?sb,p115254,2,f,-1
Se den dokumentären på svtplay. Handlar om två bröder som inte pratat med varandra på 13 år och hatar varandra mest av allt i hela världen. Deras systerdotter försöker försona dessa och gå till botten till varför de blivit som de blivit. Grät helt okontrollerat när jag såg den, och efteråt. Det var ganska skönt.
Nej jag gråter nästan aldrig! Är det något som händer så blir jag oftast arg. Blir jag riktigt arg kan tårarna komma. Men för det mesta går jag och muttrar för mig själv och hyttar med näven. Det är väldigt sällan jag gråter. Men när det väl händer så är det precis som du skriver, förlösande :) Känns bättre efter.
jag tycker också att det är väldigt förlösande att gråta. en liten gråtattack lättare liksom på trycket. men det gick lite för långt när jag började gråta framför min föreläsare som av artighet frågade hur det stod till... piiiiniiigt
Jag är också en "lipsill" .. hehe
Jag gråter ALDRIG! Önskar jag vore mer av en lipsill för jag gillar också att gråta men det sitter långt inne hos mig. Det släppte under ca en vecka när jag började gymnasiet i sommras, tyckte det var hemskt och grät så fort jag var hemma men nu känns det bättre och jag har gått tillbaka till att alrdig gråta igen.
Jag gråter inte sällan, däremot gråter jag åt helt fel saker, tycker jag. Ofta konstiga saker och småsaker, som när jag t.ex. blir upprörd. Men sällan då det gäller sorg. Brukar för det mesta bara försöka gömma det inom mig. Men det kommer nog ut ändå... om inte som tårar i något helt annat sammanhang, så som någon sekundär känsla.
Vad fin du är :)
nej jag är nog lite som dig, gråter ganska ofta. senaste var när jag kollade på Masterchef och en deltagare var så stolt över sin tårta att han grät och då grät jag med. haha.
åhh intressant att du tar upp det här!
jag gick till psykolog för att jag hade ångest och meningslöshets-känslor. efter några träffar med den här FANTASTISKA psykologen kom vi fram till anlednigen. Jag tillåter inte mig själv att vara ledsen, jag sopar känslorna under mattan och sätter på locket. Vilket i sin tur slutar i ångest. Ångest kommer när man försöker sätta lock på ledsenheten. Så nu börjar jag tänka i banor att "det är inte farligt att vara ledsen" låter ju självklart, men får många är det inte så! Kommer från något i vår barndom där vi fått veta att det inte är okej att vara ledsen, och sen hänger det med. Så det är skitbra att du gråter hanna!! Jag jobbar på att försöka gråta mer! ;)
jag gråter väldigt sällan. grät i somras när jag övningskörde och råkade förstöra trafikrytmen lite. gråter endast när jag får stark prestationsångest, vilket inte händer allt för ofta. gråter aldrig till filmer. kanske att det blir lite fuktigt i ögonvrån vid få tillfällen. men jag skulle gärna vilja gråta lite mer, jag verkar ju så himlans känslokall.
Jag börjar lätt gråta om det är något personligt eller känslosamt. Direkt om jag ska berätta något för någon i ögonen. Blir obehaglig av känslan, usch hatar verkligen det. för det kan överdrivas så mycket fast det inte menas så överdrivet och folk över reagerar lätt när det blir tårar :)
Jag har faktiskt inte gråtit på ett halvår..
Jag grinade igår när jag såg på ellen - det var ej familj som fick återförenas för en kort stund (flög dit endast för programmet) innan föräldrarna skulle dra tillbaka och kriga (de var soldater och hade lämnat ungarna i usa med deras grandparents).
Så nä, jag har grinat 2011.
Jag är 22 år och gråter väldigt sällan. När jag blev påkörd,jag åkte bil(inget allvarligt)märkte jag att jag försökte klämma fram några tårar, för att jag tyckte så synd om mig själv. Försöker även klämma fram tårar om jag och min sambo blir osams, men han kommer alltid på mig. Fejkgråtar´n in action !! Men däremot kan jag blir fruktansvärt írriterad och det visar jag mer än gärna!! mohahaaa...okej, inte galet arg...
Hej har nog gråtit ca. 5 ggr sen jag var 15 och jag är nu 23. Märkligt med tanke på att jag absolut inte är den som förtränger saker, jag upplever att jag är väldigt "in touch" med mig själv och dessutom är båda mina föräldrar psykoterapeuter. Om nu det skulle göra nån skillnad. Men jag mår iofs väldigt bra med :)
Jag misslyckades på mitt sista matteprov idag. Vilket gör att jag måste göra omprov på fredag och ytterligare en tenta på måndag. Det första jag gjorde var att gråta en halvtimma på skolans toalett. Sedan gråta lite på stan, sedan gråta lite på bussen och tillslut stortjuta i bilen på motorvägen samtidigt som jag försöker köra i rusningstrafik. Ingenting jag vill rekommendera till någon. Har dock lugnat ner mig lite nu och sitter och tröstäter pepparkakor.
Gråter typ för de som inte gråter. De fascinerar inte mig, däremot tror jag att de är de som egentligen är mest ledsna innerst inne. Typ the sadest girls has the prettiest smiles
hahah ibland när jag är nära min mens börjar jag få tårar av nästan vad som helst som idag när jag såg en elefantbebis på någon dokumentär men det var i skolan och vem fan börjar grina åt en elefant? så ja jag lyckades hålla mig
Jag har väldigt svårt för att gråta, när jag blir riktigt ledsen måste jag typ tvinga fram tårarna, men när jag väl gråter gråter jag en lång ful-hulkande-snor gråt. Det skulle vara skönare att kunna gråta när jag vill. Älskar att grina !!!!
Jag gråter inte när jag slår mig. Jag gråter inte när någon säger elaka saker. Jag gråter inte när jag inser att alla kakor är slut. Men jag gråter när jag kollar på BIGGEST LOSER! Alltså what?! Förstår inte, haha.
Jag skulle förresten gråta lite glädjetårar ifall du la upp lite tips på nyårsklänningar! HIHI
Jag har alltid haft långt till tårar... alltid sett det som att visa svaghet när det gäller mig själv, har andra gråtit har jag aldrig tänkt så men tanken på att jag skulle gråta vore svaghet. Nu kan jag börja för det minsta lilla, tycker det är fruktansvärt pinsamt.
Hahaha jag kan gråta för allt, speciellt när jag har pms, mens, ser en sorglig film eller är full. Gråter lätt 1 gång i veckan om man ska räkna och tycker också det e ganska skönt. Men idag grät jag INTE när jag såg schindlers list för första gången, fastän jag tyckte det va skiiit sorligt!!
Jag gråter aldrig OCH JAG VET INTE VARFÖR. För jag älskar att gråta, och jag ska skulle ge min vänstra lilltå för att få vara en sån där person som grinar till Hitta Nemo eller liknande, men jag kan bara inte.
Eller jag vet egentligen vad det beror på, jag grät så oerhört mycket under en tid då jag förlorade många släktingar och lalala och sen dess har jag typ vart rädd för att gråta.
Men nu på senaste tiden har det börjat släppa, grät igår till "One tree hill" när Brooke fick barn.
Tycker det är gölligt att grina till allt, ja tyck man ä modi då ja!
Min kille och jag diskuterade tårar igår över maten. Han har sökt efter en behörighet och när jag nämnde att han inte skulle få det ( på skämt ), sa han att då skulle han,citat, gråta som ett barn. Jasså du grät ju inte ens när dina egna barn kom till världen?! Men han påstår att han får känslan men kan liksom inte fälla tårar. Har aldrig gjort.
Så summasummarum: jag står för både mina och hans tårar. Ursäkta..floder menar jag. Men jag håller med dig, det är jävulskt förlösande!
Grät 3 gånger på 9 år.. Har jättesvårt för att gråta riktiga tårar men det känns som att jag gråter inombords när jag är ledsen, syns bara inte men samma känsla. Vet inte varför jag har så svårt för det. Men just nu är jag så lycklig att det inte spelar så stor roll!
Jag gråter när jag läser böcker, tidningar, kollar på film, ser äldre på stan hålla hand, valpar.... Och allt hemskt jag ser, jag är en lipsil som du ska du veta.
Kära hanapee
SLUTA SKRIVA OM DIN MENS
BLIR GALEN, FÖR VARJE GÅNG JAG HÖR ORDET "MENS" FÅR JAG TILLBAKABLICKAR PÅ MINA ALLRA PINSAMMASTE STUNDER I LIVET (av olika anledningar....eh)
CAPSLOCK ÄR MIN GUUD
Dagen efter midsommar men innan dess förra julen pga min chef :(
Jag gråter väldigt sällan. När jag väl gör det är jag oftast ensam, så ingen får reda på det. I mitt kompisgäng har jag blivit den som aldrig gråter, antagligen för att jag inte grät så mycket när jag var liten (har känt flera av mina närmaste sen jag var 5-6 år gammal och mina "nya" vänner har fått höra att jag aldrig gråter av mina "gamla"). Därför har det blivit så att jag inte kan, inte får gråta inför dem. Försökte göra det en gång över någon småsak för att "mjuka upp" dem lite men då blev det hela en sån himla stor grej att jag inte orkade göra det igen. Så har jag hittat min plats nu? Måste jag för evigt vara "den starka"?
Det är faktiskt lite jobbigt, även fast jag inte gråter så ofta vill jag ändå ha möjlighet att göra det då och då utan att det blir en sån stor grej av det hela. Inser nu också hur löjlig hela situationen är, varför ska jag hålla fast vid nån gammal sterotyp av hur de andra uppfattat mig?
Från och med nu ska jag vara mig själv
Jag började nästan grina idag när jag försökte förklara en sak för en tant. Men sen tog jag mig samman, inte värt det! Jävla PMS
jag kan nog inte säga att ag gråter såååå ofta men konstigt nog så gillar jag att gråta? HAha, som du säger är det så himla förlösande. Jag vill gråta även när jag är lycklig faktist, bara typ lyssna på en deppig/vacker låt o bara låta det flöda! Det är så skönt. Jag gråter också när jag tycker att någonting är så himla vackert. Dessutom tycker jag att tårar och sådan sorg är ganska "vackert" beautiful, svårt o förklara men så är det! :D
Gråt är förlösande ;)
Jag gråter inte ofta, endast när jag blir fruktansvärt frustrerad och det händer kanske max en gång per år. Istället för att gråta skrattar jag, jag skrattar alltid, glad, ledsen, rädd, arg, you name it. Det blir lite jobbigt under tex. skräckfilmer eller romantiska draman där en dör i slutet, alla är livrädda eller sitter och grinar. JAG LIGGER I HÖRNAN OCH SKRATTAR. Jag menar hallå!? Men det stämmer väll det där som Freud sa antagligen, humor är den bästa försvarsmekanismen.....
Jag har jättelätt för att gråta. Gråter alltid om jag ser någon annan gråta eller om någon gråter på tv. Sen gråter jag alltid när jag är arg, haha!
ÅH TENTAKLER! får alltid sådana. Vilken bra ord!
Alltså. Jag började gråta till postkodmiljonären en gång. Inte när de delade ut pengar, utan när en snubbe inte kunde svara på en fråga. Det är lite pinsamt.
Jag gråter nästan aldrig. Kommer inte ihåg senast jag grät ordentligt, kan faktiskt inte komma ihåg om det var det här året. Sist jag grät riktigt riktigt ordentligt var för nästan exakt ett år sen när min hund dog. Om jag blir arg eller ledsen brukar jag mest "stänga in" mig i mig själv, lyssnar på musik och är tyst och tänker. Jag tycker det är skönt att gråta och skulle verkligen vilja kunna gråta oftare, men det går bara inte, vet inte varför
Haha nej jag gråter för allt och inget. Filmer och TV-SERIER herregud inget framkallar tårar som typ O.C. och Vampire Diaries. Har dock haft en del problem då folk i min klass ofta retade mig när jag grät och min mamma sa (och säger fortfarande) typ "sluta gråta, det är väl inget att gråta för" när det känns som att mitt liv går under. Har förstört min relation med min mamma. Haha nä fan för att gråta alltså
jag gråter nästan aldrig. blir bara fruktansvärt nere och vill bara försvinna.
Jag gråter väldigt sällan också, men mer nu än förut då jag började med P-piller. Men fortfarande bara när jag är riktigt ledsen, som begravning eller när min högt älskade katt gick bort..
en annan (alltså jag) bröt fullkomligt ihop i går i skolan och började storgråta inför halva klassen och pckade ihop mina saker och åkte hem. jobbig men himla skönt
Rätt kul att läsa ditt inlägg för jag kommer från Skåne och här betyder grina att man skrattar :)
Men jag förstod ju att du inte menade det hehe utan att gråta.
Har också lätt till tårar och extra mycket när jag har mens, precis som du verkar det som. Så denna veckan har jag gråtit 2 av 3 träningar för att det inte gått som jag vill. Sen har jag gråtit lite över min katt som gick bort för inte så längesedan och sen har jag varit nära till gråt många gånger över jobb..
Men det är alltid känslomässig gråt.. skadar jag mig så brukar jag inte gråta, förutom om det går riktigt illa då.
Undrar vad det beror på... att man är så känslig? Jag tror det är en bra egenskap, men att det inte alltid känns så lägligt att gråta.. till exempel på sin arbetsplats haha
jag gråter typ för allt, både om jag är glad, ledsen eller arg :P
Gå in på min sida och rösta på ditt favorit tryck! :)
Kan bli lite tårgögd av en film eller liknande men gråter typ aldrig?
Senast jag minns jag grät var förra hösten då jag bröt armen och då var den inte ens för att det gjorde ont, det kändes så "lite" att jag trodde jag "bara" stukat den i 4 dar innan jag åkte in ^^ Utan började gråta när jag kom hem till mamma och hon direkt såg att något var fel. Älskade mamma!
Gråter inte speciellt ofta. Kan helt enkelt inte. Men under det senaste året har det släppt ganska mycket, vilket jag tycker är sjukt skönt. Gillar typ att gråta.
min pojkvän säger att han aldrig någonsingi hela sitt 19-åriga liv har gråtit. jag börjar nästan gråta när han säger det.
jag förstår inte hur man aldrig kan ha gråtit. (ska dock säga till hans försvar att ingen av hans nära och kära har dött, så han har ej haft tillfälle då). men jag gråter nog ungefär 4 gånger i veckan skulle jag tro, så för mig äro detta en gåta helt i en egen klass.
Min pojkvän gråter aldrig, alltså ALDRIG! Har varit tillsammans i sju år och har nog sett honom snyfta fem ggr.. Jag gråter nog varje dag haha!!
Min.... Man... berättade nyss att han inte gråtit på 3,5 år???!! Fast han grät igår. Dags å börja räkna om.
Själv gråter jag för allt och hela tiden. Skönt och förlösande som du säger men pinsamt på dansträningar eller på bussen. Osv.
Jag är inne i en konstig gråtfas. Jag blir otroligt rörd och gråter typ varje dag till film, tvserier, fina låtar, fina människor, gamla människor osv. Som konstant pms ungefär, på gränsen till pinsamt. Men, dessvärre kan jag inte gråta för min egen del nu för tiden, när jag är ledsen. Och det är fruktansvärt!! För jag har varit en riktig lipsill och gråtit för allt, men nu kan dom inte komma när jag som mest behöver dom. Så ta tillvara på dina tårar, dom är bra :)
Jag gråter väldigt sällan, senast jag grät var väl kanske 1½ år sedan. Men brukar väl snitta 1 gång/år. För att svara på frågan vad jag gör när jag blir ledsen... jag blir nästan aldrig ledsen helt enkelt.
(Förövrigt upptäckte jag din blogg så sent som igår (WHATTAFAKK?!?!(ja paranteser inom paranteser är fint)) och har nu suttit och läst hela kvällen, känner mig besatt)
Ordet gråta finns inte i mitt lexikon!
Inget jag är stolt över, det leder bara till att mitt dåliga humör håller i sig extra länge. Ett tips är dock att baka, eller eventuellt bara äta smeten direkt......
För mig går det i perioder (som inte har med mens att göra, även fast att mensdelen i perioden alltid är värst). Ett program jag ALLTID gråter till är extreme home makeover. Tycker det är så otroligt fint och rörande, kan inte hålla tillbaka tårarna när jag ser hur enkelt man kan göra någon så lycklig. Det är egentligen så lite som krävs. När jag sett detta är jag alltid supertaggad inför att gå och göra människor lyckliga, men jag har insett att jag inte kan bygga upp andra människors lycka om jag själv inte är hel inombords.
Stress är något som påverkar mig gaaalet mycket, jag kan gråta över att jag är stressad över en läxa eller över att jag ska hinna till ett visst ställe och göra ditt och datt innan det. Men främst påverkar stress min ilska. Jag är inte en arg person alls, jag vill mest av allt i världen att alla ska förstå varandra, inte döma och fördöma utan hjälpa med förståelsen vi har. Dock funkar världen inte alltid så. När jag blir stressad ser jag inte lika klart på saker och förstår inte alltid mina medmänniskor (eller mig själv) vilket gör att jag kan bli bitter. Ofta är det även så attblir jag arg och frustrerad börjar jag även gråta, kanske inte direkt, men inom en snar framtid.
Den största tårframkallern för mig just nu är stress blandat med saknad. Jag har flyttat hemifrån för att börja på ett gymnasium. Jag bor bara en timme från mitt vanliga hem, men det tär ändå. Du anar inte hur många gånger jag önskat att jag kunnat krypa upp i mammas famn och bli klappad på det där förtroendeingivande sättet som bara mamma kan klappa på, hur många gånger jag lipat ihjäl mig för att jag inte längre är med min allra, allra närmaste vän varje dag som jag varit hela mitt liv eller hur många gånger mina ögon svämmat över för att mina lillasyster skrivit så fint om mig och för att jag inte längre kan stötta henne nu när hon har det svårt. Usch, jag saknar de så jag bara vill flytta hem igen. Men det kan jag inte, jag måste lära mig att bli stor och de finns kvar hemma och dit åker jag så ofta jag bara kan. Den dag någon av dem försvinner kommer vara den värsta i mitt liv, men fram till dess ska jag njuta av deras villkorslösa kärlek så mycket jag bara kan. Och ja, jag gråter nu.
När jag var yngre grät jag aldrig när jag blev ledsen, det gick liksom inte även om jag ville gråta. Jag vet inte om det finns ett samband här men ungefär samtidigt som jag blev tillsammans med min pojkvän för fyra år sedan så fick jag också närmare till gråt. Jag åt ppiller under en tid men var tvungen att sluta. Jag gissar på att det var hormonerna som gjorde att jag storbölade 1-2ggr i veckan oftast helt utan anledning. Nu har jag en stabil relation till tårar, jag gråter när jag är rörd, ledsen eller arg och har mycket närmare till gråt än när jag var yngre. Det är jag är glad för eftersom jag precis som du tycker att det är förlösande att gråta.
Hell no, gråter hela tiden.
Kan inte låta bli att gråta när jag är arg och då blir jag ännu argare. Inte kul!
Kan inte låta bli att gråta när jag är arg och då blir jag ännu argare. Inte kul!
igår såg jag på ett avsnitt av Modelljakten då en tjej åkte ut, jag började gråta. igår såg jag på Notting Hill, jag började gråta. igår lyssnade jag på http://www.youtube.com/watch?v=8v_4O44sfjM&ob=av2e, jag började gråta. igår läste jag ett tre år gammalt sms från mitt ex, jag började gråta. igår lyssnade min au pair-barn inte på mig, jag började gråta. DU ÄR INTE ENSAM, HANNA!!! haha
Alltså, jag tycker inte det är intressant med ickegråtare. Nästan så att det är sorligt i sig, låt oss spilla en tår över dess arma själar..! Närå. Men jag är bekant med ett antal personer som bär på riktiga tegelstenar i bagaget (alltså tråkiga händelser, typ trauman) och ändå så k a n de bara inte "sänka sig" till att gråta. Också när de ser andra som gråter så vet de inte hur de ska hantera det. Min teori är att dessa förr eller senare kommer balla ur på annat sätt. Gråta bör man! Men sen är detta extremfall, och man får kanske acceptera att vissa har nära till gråt, andra inte. Bara man får utlopp för frustrationen på något sätt, typ kickboxas?!
Jag kan inte gråta framför andra människor. Det är typ omöjligt. Fysisksmärta är också omöjligt att klämma fram tårar ur.
Men sen är jag nära till tårar när jag tittar på Greys Anatomy och Glee, varje vecka. Särskilt Greys. Jag klarar inte av att se andra människor gråta... Fast då klämmer jag bara fram lite tårar. Jag bölar liksom inte.
När jag bodde i Österrike grät jag inte på 5 månader, inte ens en liten tår av lycka.
Senaste jag grät ordentligt var Midsommardagen då mitt ex dog...
Herregud
Hej Hanapee!
Jag har precis förflyttat mig till sydligare breddgrader, till Australien! Jag har rest i 48 timmar, från Göteborg till London, till Hong Kong, till Perth till Port Hedland. Och när jag kom till Perth var klockan halv sju på morgonen, solen sken och det var säkert 20C. DÅ var jag nära på att gråta, jag har klarat den här resan helt på egen hand och jag är bara 19 år! Jag gjorde det! OCH solen skiner!
Kram på dig hemma i snön!;)
Det händer sällan att jag gråter när jag slår mig. Men jag börjar nästan alltid lipa när jag är arg/har bråkat med någon, tänker på hemska saker (som typ att någon i min familj skulle dö eller att jag och min pojkvän skulle göra slut, vet inte varför jag tänker på sånt ens?!), gråter lätt till filmer, låtar och tv-serier. Sen gråter jag lätt när någon annan gråter. Och ibland kan jag börja böla över absolut ingenting. Fattar inte hur man inte kan gråta? Tror jag gråter minst 1 gång i veckan och jag är ändå lycklig? Knas.
I nian bröt jag alltid ihop hemma, pga skolan, trots att jag hade högsta betyg hela tiden. Under gymnasiet lärde jag mig att släppa det. Och nu gråter jag inte särskilt ofta, för jag är inte ledsen särskilt ofta. När jag är deppig sitter jag mer och funderar. Fast ibland saknar jag ett räjält stortjut så man får ventilera ut alla känslor och så.
senast jag grät var kanske sex veckor sen, innan det var det nog någon månad, men innan det var det TRE gånger på en vecka och det är kanske ungefär vad som kommit under 2011. vill gråta men kan inte. det suger. jag vill gråta och släppa ut allt det ledsna. kunna sätta på en låt med gamla minnen och bara gråta. se en fin film och gråta lite, men nä
aja har nära till skratt iallafall:')
Jo grinar gör ja!
Gråter så fort nån som jag känner, känner någon som dör. Minst sagt pinsamt att jag grät när min lärares syster dog, jag kände knappt läraren och hade aldrig träffat systern och visste ingenting om henne förut om att hon gick bort i cancer :S Det var faktiskt bara pinsamt, men döttsfall klarar jag inte av.
Jag gråter väldigt sällan. Och aldrig när alla andra gråter när det handlar om avsked och såna saker ,eller film, jag har bara små snyftat lite till två filmer i hela mitt liv. Då känner man sig lite kall och okänslig för att man själv ser ut att vara helt oberörd.
Istället sparar jag alla tårar och alla jobbiga saker inom mig och gråter ut allt nån gång ibland då allt känns extra svårt och omöjligt.
Då gråter jag liksom för allt jobbigt som händer det året.
