HanaPee

Puh. Tog mig in till Anton och svärizarna i stan mot alla odds. Men vad var det då jag behövde trotsa? Jo, en massa snö och halka plus mammas rädsla. Hahahahhahaha alltså. Låt mig berätta.


Jag har glömt min glasögon i Stockholm vilket betyder att jag inte kan köra bil och för övrigt inte se på tv eller ens se vart jag går då allt är vitt, vitt, vitt ute (ja jag borde skaffa linser). För att komma in till "stan" från mina föräldrars hus måste man åka 4 mil. Varav 1 mil är på en jävulskt vidrig skogsväg. 

Min far har inga problem med detta. Kortfattat: han kör.

Med min moderliga stamcell är det annorlunda. Hon är, precis som mig, så jävulusiskt rädd för att köra i denna halka att hon har handsvett timmar innan. I morse runt 10-tiden tog vi tag i saken och satte oss skakiga i hennes bil för att köra. Hon bakom ratten och jag som något slags moraliskt stöd vid sidan om.

Fram gasade vi i 40 kilometer i timmen med mammas lilla backspegelpynt dinglandes i backspegeln. På den står det "BORN TOO BE WILD". Något som kom att kännas väldigt ironisk under denna biltur.


Problemet är ju att jag är nog det sämsta jävla moraliska stödet när det kommer till bilkörning. Det enda jag sitter och vrålar är "AKTA!" när jag skymtar en bil tjugo meter bort. Eller "OJ OJ OJ SAKTA NER NU VA!!" när hastighetsmätaren närmar sig 60.


Men fram kom vi. Men bara två mil. För i grannbyn mittemellan oss och stan vägrade mamma helt enkelt att köra längre. Pappa fick åka från jobbet och hämta oss :-))))))))



Japp. Så kan det vara. Älskar dramat jag alltid får uppleva tillsammans med min mor.