HanaPee

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på det här med kristendom och gud. Tror det började med att jag ett avsnitt ur Jonas Gardells programserie "Åh herregud". Sedan skrev jag ett inlägg där jag var nyfiken på hur dubbelheten med kristendomen egentligen fungerar? Jag fick flera svar och det fick mig att fundera ännu mer. Sen pratade jag med två stycken som är kristna, vilket fick mig att mer och mer lämna min gamla, egentligen aldrig valda ståndpunkt som ateist.


Min pappa och brorsa är väldigt vetenskapliga av sig. Pappa är nog den smartaste och klokaste personen jag känner och han kallar sig ateist. Inte bara lite slarvigt sådär, utan han är väldigt påläst inom ämnet och står på humanisternas sida.

Min mamma däremot är lite "trollsk" och "andlig" (som 70-talets rödstrumpor ofta är). Hon är inte kristen. Men tror på Något.

Jag är inte döpt. Jag är inte konfirmerad. Jag har varit i kyrkan kanske sammanlagt 10ggr under mitt snart 22åriga liv. Och detta endast under skolavslutningar och julspel.


Jag har aldrig blivit informerad om vad Kristendomen är. Jag har aldrig förstått hur stor del av människors liv denna tro kan vara. Jag har inte sett något syfte och jag har bara bett till nån gubbe på nåt moln i kris-situationer. Och när min katt dog kändes det skönt att tänka att han var i "katthimlen".

Det är ungefär min erfarenhet av gud och tro.



Men.


Någonting har hänt inom mig. Flera i min närhet håller på att skratta ihjäl sig då jag den senaste tiden in i samtal smygit med att "Hörrö... ...jag funderar på att bli kristen jag..".


Jag har helt enkelt blivit intresserad av att tro på någonting.



Nu vet jag inte om det här handlar om att jag just ska bli kristen, muslim, katolik eller jude. För mig handlar den här lilla upptäckten om att jag som människa behöver TRO. Jag behöver ett hopp, jag behöver kärleksbudskapet. Jag vill lägga lite av ansvaret på någon annan.


Låter det konstigt? Om jag säger såhär då;


Min livssyn handlar om inställning. Du bestämmer själv vem du vill vara och hur du vill leva ditt liv. Visserligen har vissa fler förutsättningar än andra, men det om något ska ju sporra en! Kort och gott grundar sig livet på HUR MAN TAR DET.

Jag vill vara positiv. Jag vill se glädjen i allt. Även det positiva i att vara ledsen och må dåligt vill jag se. Det här är inte så lätt. Men det går ofta. Och varje gång jag klarar det, är det en underbar känsla. Att få vara genuint glad och lycklig.

Att se det vackra och fina i världen.


Det här är något som gärna koppas ihop med nån slags "dumhet" och naivitet. För komedi kommer alltid vara lite fulare än tragedi i människors ögon. Du är mer djup och har mer kontakt med dina känslor om du lever ditt liv i "Moll" sägs det.

Jag menar att det är precis tvärtom. Jag har varit ledsen och mått som en uppspydd bajskorv, jag har superkontakt med alla inre känslor, jag har lyssnat på dem så många gånger att jag nu kommit till en punkt då jag minsann tänker välja vad jag ska lyssna på. Och för ett lite mer roligt liv väljer jag tankarna om att "jag klarar det!", "det här går bra, och om inte så gör det inte så mycket" osv.

Som med så många andra finns det ofta en sinnessjuk oro inom mig. En oro över det mesta. Jag är helt enkelt en ganska ängslig person. Detta kan jag med hjälp av mina val av tankar välja bort. De tanka som kommer till pass då är de om att jag inte kan ansvara för andra. Jag kan inte styra världen eller andras totala liv genom mina tankar eller ord. Så funkar det inte.

Så hur gör man då? Hur klarar man av den känslan?


Jo, kanske tänker man att det ordnar sig.


...Och där! Där mina vänner! Där fyller denna gudatro ett hål i mig.



Efter att ha hört, lyssnat och pratat om tron på gud, så känns det som att grundbudskapet i detta är precis det jag pratat om ovan. Att se det fina i världen. Att ta vara på kärleken och att älska alla.




Jag vet inte om man behöver en gud till allt detta, eller om det bara räcker att Tro. Tro på kärleken, att allt ordnar sig och på sig själv.

Och kanske väger de negativa sakerna med religon över? Som när det blir till politik eller används till konstiga avsikter. Som när religion bejakar hat, förtrycker oliksinnade, pratar om synd osv.




Jag vet inte. Allt jag känner är att jag vill tro. Tro på himlen. Tro på att allt har en mening. Tro på kärleken. Tro på att något vakar över mig. Tro på att det ordnar sig.

Nehepp. Inga marschaller och ingen röd matta. Kul. Bra jobbat hörrni.



Idag ska jag träffa min barndomskompis Johanna G plus norsk pojkvän. Kommer bli en upplevelse! Jag som var övertygad att min norska klasskompis skulle till "Somalia" då hon hela tiden sa "Espania" (Spanien på norska).



Dagen till ära har jag på mig min nya finblus:

 

Kolllaaa kloooockaaaaaan!?!



Nu vet jag i alla fall att jag inte skulle ha problem med att jobba som radiopratare. Det var inte alls så jobbigt att gå upp den här tiden som jag trodde.

Det som däremot händer och som är jobbigt är att ögonen kliar vilket betyder att jag alltid skulle få gå uan mascara på jobbet. Men å andra sidan är utseende inget bekymmer i radiobranschen.


Men det är tyvärr inget radioprogram jag är uppe för.


Jag ska ta tåget till SUUUUNDSVAAAALLL nu. Snart.


Haj-ryggan är packad och weekendbaggen fylld. Ska hem i en vecka och bara njuuuuta. Lär bo en del hos Antons föräldrar eftersom Anton också följer med.

Anton sitter bredvid mig med datorn i sitt knä... Han tittar inte mot mig... Han anar inte att jag har nåt lurt på gång...



Jag tittar så han inte kollar åt mitt håll... Jag förbereder mig...




ATTAAAAAAACK!!!!!!!




HALLÅÅååååå jättebebis talar med dig tysta man!!




Hahahahhahahha såg mig själv i kameran.

Jag har en sådan fruktansvärd PMS idag. Jag är arg och irriterad och började grina då jag insåg hur stor hårtova i nacken jag faktiskt hade.

-Då blir man glad då man loggar in på Fancluben på Facebook och två fanz lagt upp denna bild!

 

 

Det var ett fint minne i mitt liv. Hoppas Michelle och Linnea också tyckte det. ...och att de aldrig mer tvättade sig om armarna.

 

 

Jahapp! Då är det bekräftat. Jag har ett sjätte sinne.


...Hade i natt en lång dröm om hur några killar som jag jobbat med på Kebab City i Sundsvall, sprängde Birsta City (köpcenturm) i Sundsvall. (ja allt heter nåt med "City" i Svallet).


Drömmen var lång och avancerad.

Och vad är det första jag ser då jag går in på Aftonbladet.se? Jo: "KRAFTIGA EXPLOSIONER I MOSKVA".


Jag är medveten att Moskva inte är Sundsvall, MEN ÄNDÅ!?



Läskigt. Frånochmed nu ska jag ta alla mina drömmar på största allvar. Frågan är bara då vad den där sexuella drömmen om lama-djuret betydde...?


HURSOMHEEELST.


Efter att jag loggat in på Aftonbladet.se, loggar jag in på Facebook.


Där har några killar från min hembygd startat en töntig och väldigt elak grupp mot en hockeyspelare i vår stad. Det står klart och tydligt hur fruktansvärt dålig denna hockeyspelare är och att de vill ha bort honom från Timrå IK. Men det slutar inte vid sporten, i gruppbeskrivningen står det också en del om hans privata personlighet som krogvanor osv.


VA?! Får man göra så?! Funderade först på om det var ett skämt, men det tror jag inte. Känns ju hursomhelst jättetaskigt. Tror jag känner att det är extra känsligt för att hans pelar hockey, Anton har spelat hockey, och det är ju ganska känsligt när folk hela tiden pratar hur bra eller dålig man är. Och det här var nog på det taskigaste sättet jag läst.
Hockeyspelarn' är i vår ålder och säkert kompis med killarnas kompisar. De har väl nån beef och väljer att ta det på Internet. Lite Paow-Dessie -style sådär.


...Ungefär som jag gör nu.

SÅ

TILL ER: Robin, Andreas, Linus och  Jonas:


NI ÄR ELAKA, DUMMA & FRAMFÖRALLT JÄVLIGT TÖNTIGA DÅ NI GÖR EN SÅN HÄR TASKIG GRUPP. Jag förstår att ni är ledsna för att ni själva inte fick tjäna pengar på en rolig sport.



Och då jag ändå är i farten med mina Internet-beefs:

TILL DIG ANTON! Jag tycker man kan säga till om man tycker att jag tog en macka för mycket, istället för att säga det "indirekt". Jag räknade mackorna och tog en av de mindre så att du skulle få en halvstor!



HA!!!!


RÄTT ÅT ER ALLA!!! ÄLSKAR BLOGGBRÅK!!!


Fan, synd att inte Anton hade en blogg. Skulle vara det ultimata.



Längtar SÅ mycket efter Linso! I morrn åker jag hem till Sundsvall i 6 dagar och får rå om na'

Igår var jag på Amerikansk fest. If anyone had missed that.


När jag kom hem var inte vår ljusslinga eller jodglob tänd. De är alltid tända så detta var något jag direkt reagerade på. Anton satt i lilla soffan och såg lite tröttplumsig ut.


"Hörrö, varför är ljusslingan släckt?!" vrålar jag stinkandes jelloshot och rosévin

Anton tittar upp mot mig från sitt lilla hörn och säger lugnt:

"Ja men det var ju erth-hour..."

(!!!!!!!!!!)


...Och där mina vänner, ja där brister det för mig. Med sammanbitna tänder och ett "iiiiiiih" -ljud kastar jag mig på  denna lilla plumsiga, miljövärnade varelse.

"Ojojojojojdå lillasnuffelduffismiljööiis neeeee haj duu suttit hhääj alldeles säääälv?? HAAAAJ DU DE?? SUTTIT SEELV MED SLÄCKTA LAMPPOOOJ? Ossååå djoog du ut smååsladdanjaa till lampisarn, alldeles seeeelv??? ojojojoj min lilla lilla lilla lilla minis"

Tjuter jag samtidigt som jag pussar och nyper på varenda ledigt ställe i ansiktet på honom.



Anton säger ingenting. Han sitter bara där. Rakt uppochner. Tills han får nog. Lugnt lyfter bort mig och tittar på mig med det lataste, oberördaste ögat jag någonsin sett.


Sen vandrar han upp mot sovloftet, med mig i hasorna fortfarande pratandes bebisspråk..

 

Jag förstår inte vad de pratar om!?

Alltså? VA?

Va? Va? VAAA!?


Av nästan 30.000 svenskar tycker mer än hälften att man inte ska berätta om man har varit otrogen!?


Jag förstår inte riktigt hur man tänker då? På vilka värderingar man då bygger relationen?



Det händer mycket i ett förhållande. Jag tror det är svårt att ha ett långt förhållande utan att det någon gång svajar och man gör dumma saker mot varandra.

Jag & Fjanton har varit tillsammans i 5 år, jag var 16 och han 18 då vi började dejta. Jag har både gjort honom illa och blivit sårad själv. Man skulle väl kunna säga att vi varit otrogna mot varandra. Mer eller mindre. I vårt fall kanske av den mindre sorten. Men allting är ju trots allt relativt.


Så är det! Det är ingenting jag försöker smyga med eller skämmas över. Saker händer och man är bara människor i vissa stunder.
Men jag tycker samtidigt att man i dessa stunder bör fundera på hur ens förhållande ser ut och varför man gör som man gör?

Uppenbarligen är det någonting som inte känns helt bra om man går så långt att man gör denna jävla idiotiska handling. Att man någonstans känner att det är "värt" det.


Och gjort är då gjort. Som jag ser det har man då ett val. Ska man stanna kvar i detta förhållande, gå & lägga sig varje kväll med den man ska dela allt med och låtsas som ingenting..

Eller försöka reda ut det.


Kanske bör man fundera på vad ett förhållande ska bygga på? Varför man är tillsammans med den här personen och känna efter varför man gjorde som man gjorde?

Om man nu kommer fram till att man bara var hur packad som helst och inte visste vad man gjorde och att det var ett jävla misstag, ska man då berätta eller inte?

För mig är det ändå självklart.


Som jag ser det, är ju ärlighet det minsta jag är skyldig Anton.

Jag har så svårt att se hur man kan sova tillsammans, laga mat ihop, handla, prata framtid, gå på stan, ligga med varandra och bara tindra ihop med en sån stor hemlighet i magen?

Och nej, det är inte helt av "egoistiska skäl" jag berättar om det som hänt, för att lätta samvetet menar jag.

Det är av den anledningen att jag skulle ha så fruktansvärt svårt att se en framtid, och tro på att man hör ihop i universum och allt vad det innebär om förhållandet saknar ärlighet och tillit.

För som man lite klychigt brukar säga "genom sig själv känner man andra", vilket betyder att jag genom att inte berätta förmodligen skulle ha svårt att känna någon form av tillit.


Självklart pratar jag utifrån mig själv, något annat kan jag inte göra.


Men samtidigt bör man kanske ha i åtanke att ingenting är svart eller vitt. Att förhållanden ser olika ut och att man har olika värderingar och "regler".


Jag vill inte döma någon. Men jag vill gärna vet hur man tänker när man väljer att inte berätta?

-Allt började med en romantisk middag hemma hos mig. Det var jag, Tuva, räkor, aioli, baugette och vin.

KLASSFOTOTAJM!! Dock bara med den fjärdedel i klassen som inte röker. Och minus han den blonda killen, nån form av fåraherde från Gotland.

Vet inte om det var nåt slags porrtema pådet här fotot? Det måste jag ha missat?

 

 

Vid den här tidpunkten nynnade Pontus på "I've got 99 problems but the bitch aint one..."

 

 

 

Sådär ja! Nu har man lagt upp lite bilder utan tillåtelse. Rört om lite i grytan. Skapat lite konflikter hemma i stugorna. Veronica och Tuvas killar frågar vem fan den där jävla brunhåriga skjortjäveln är!?

 

 

Igår var det klassfest. Åh det så kul! Jag tycker så himla mycket om min klass!


Men jag vaknade upp med ett sånt fruktansvärt konstigt blåmärke? Har inga andra på lill-kroppen. Bara det där perfekt runda på handen. Det är ömt och gör lite ont. Men jag förstår inte HUR jag kunnat gjort illa mig där!? Har jag varit i nåt form av handledsslagsmål?


I morse då jag uttorkad vaknande kring 08 och såg märket blev jag kall i kroppen. -ETT SUGMÄRKE! På ungefär 1 sekund hann jag tänka miljontalstankar om "Har jag varit otrogen!?" "vem har sugit på mig!?" "vilka träffade jag igår!?"

Men vid närmare granskning insåg jag att det var ett blåmärke.


Dock satt otrohetstänket kvar och jag drömde världens sjukaste dröm innehållandes en lama.


Ha Ha Ha Ha Ha HAAAA


Hhhahahahhaha


Nu kom  jag på mer.


HHAHAHhahahahahha!!


Haha!



HAHahha!!!




Vi avslutar här.

Här står man å hänger lite nonchigt. Bah' sådär. Inga konstigheter.



Men vet ni en sak..?

Många av er har redan stött på lill-mysarn i denna video. Men för er som är nya genom min tillbakaflytt till blogg.se får helt återuppleva mötet.

Det är kul att titta i min gamla outfitz-kategori. Jag hittar mycket lustigt. Extremt höga kjolar och långa luggar. Jag känner mig numera som en grå jättebebis. Tar aldrig kort på mina supertrendiga outfittor. Låter er bara se mig då jag är svettig och grå i en liten webcam -bild.


MEN DET SKA DET BLI ÄNDRING PÅ! Eller vad säger ni? Gillar ni mina outfittor när de har fotade med "riktig" kamera? NI MÅSTE JU PEPPA MIG.




...Här är en bild från den 25e juli 2008. Då var man brun. Och hade snebena och en sparkdräkt på sig. Älskar den där jumpsuiten. Vill bara springa på en äng med en get skuttandes bredvid.

 

fly baby fly...

 

Test för att se om du är ett riktigt HanaPee-fan:

 

Fråga 1.

Skulle du köpa en väska gjord av Hannas överskottshud i ansiktet?

1. Kanske

X. Ja

2. Knappast

 

Fråga 2.

Om du var tvungen att läsa en blogg för resten av livet, vems skulle det vara?

1. Katrin Zytomierska

X. HanaPee's

2. Kissies

 

Fråga 3.

Låt säga att du är på stan, du möter Hanna och ser att hon fryser rejält. Ger du henne din jacka?

1. Om hon är naken; ja

X. Självklart, sedan tar jag med henne till nåt fik och bjuder på varm milk direkt från spenen, precis som hon vill ha det!

2. Eh nej, jag kan ju frysa?? ;P ;P ;P

 

 

Resultat

Flest 1:or: Bättre kan du! Ett medelmåttigt fan utan större ambitioner, du tror att du bryr dig om mig, men innerst inne vill du mig ont.

Flest kryss: GRATTIS! Du förtjänar mig. Jag förtjänar dig. Tillsammans skapar vi elektronisk magi.

 

Flest 2:or: Du gör inte bara vidriga lip-smileys du är en riktigt pessimist också. Dig kommer det inte gå bra för i livet, det känner jag på mig.

 

 

Jag har varit så jävulskt vidrig idag. Alltså ofräsch. En snuskig person helt enkelt. Jag & Anton drar ju alltid ut på tvättiderna. Eller jag planerade att boka förra veckan, men hann inte. Antingen har Fjanton mer kalsonger än mig eller så använder han varje par alldeles för länge, för min tros -samling tar jämt slut innan hans. Kalsongsamling alltså. (Varför kände jag att jag var tvungen att förtydliga det där?)


Hursomhelst är det tros-kris här hemma nu. Och vi sitter utan tvättid. Och Anton har förbjudit mig att låna hans kalsonger då han har ett fåtal kvar.

Jaha, vad gör man då?

Syr man sig en trosa?
Handtvättar man?
Köper?

Nej man får helt enkelt gå med gumpen bar.

Så det har jag gjort idag. I ett par skitiga, noppiga mjukisbyxor tillsammans med ett fläckigt gammal reklamlinne har jag suttit inne hela dagen vid datan. Och nu är det middagsdags. Ska man kanske snygga til sig lite då? Kanske lite foundation? Nja, en renare tröja blir det. Det får räcka.

Och middagen? Blir det nån fräsch sallad som piggar upp denna flottiga dag?

-Nej. Det blir en påse chips.

Less fett kanske? Upphällt i en skål? Nyttig dipp till?

-Absolut inte. Den flottigaste mest friterade sorten. Direkt ur påsen som till råga på allt är öppnad uppochner.

 

 

 

PS. Kan man handtvätta trosor, hur gör man? Har bara vanligt maskintvättmedel DS.

Undrar om det var typ såhär det såg ut då jag föddes? Minus tänderna alltså

 

Visste ni förresten att jag föddes med sugklocka? Dvs, doktorn blev tvungen att sätta en stor sug-apparat på mitt huvud och DRA ut mig ur mammas puppa. Jag hade för stort huvud helt enkelt.

 

Mitt stora huvud hängde med hela min uppväxt. Jag såg ut som en huvudfotning fram till 13års ålder. Då, äntligen, började kroppen komma ikapp.

 

Idag är det torsdag. Det innebär sista dagen innan hemtentan ska in och jag har skrivit ungefär en tredjedel. Resten tänkte jag fylla med dikter om döden, livet, kärleken och sport.

 

MEN FÖRST: Age Of Mythology

 

Jag blir så fruktansvärt arg. Det är svårt att finna några tillräckligt arga ord för sånna här händelser. Jag syftar på Uppdrag Gransknings dokumentär om de våldtagna flickorna i Bjästa. Luften går liksom ur en.


En 51 årigkvinna som menar på att man inte kan suga av en kille och kalla det våldtäkt eftersom det "bara är att bita ifrån".


I domen får man reda på hur våldtäktsmannen med händerna bänt upp käken på den 14åriga tjejen.

"Men han var ju en sån fin kille"
"Han delade ju ut rosor i kyrkan"
"Han var snygg och snäll, han behövde inte göra något sånt"


Att bli nedtvingad på ett toalettgolv, att få två tunga ben över armarna, att den man tycker om inte lyssnar då man skriker sluta. Det är så overkligt jävla hemskt och grymt att jag har svårt att förstå.

Och när man då blivit utsatt för något så tramuatiskt, tagit sig mod att berätta och sen inte bli trodd!? Att bli kallad äckliga fitthora och få så fruktansvärt mycket skam över sig. Att som våldtäktsoffer bli osäker på om man "Ville" om man "Bjöd in" till något.

Byns präst "tycker synd" om killen. Och just ja, jo säger han "Det är ju lite synd om tjejen med".
Skolans rektor och personal "håller sig neutral". Även EFTER att killen i rätten erkänt och blivit dömd.


Ingen finns på tjejens sida. Helt ensam står hon i det här lilla samhället. Och tvingas som 15åring flytta 50mil för att komma bort från ryktena.


Kanske ska man inte göra det här till en feministisk fråga, en fråga om jämställdhet -eller varför inte? För det är precis det, det handlar om. Det handlar om den inbyggda värdigheten en person med snopp alltid haft. Att man som kille är mer värd än du som tjej.

Det är nog inte mer komplext än så.


Många skulle säga att det är en förlegad kvinnosyn som jag nu tar upp. Att det inte ter sig så här längre, att det handlar om något annat. Att förändring har skett, att Sverige är i topp på världens mest jämställda länder. Att både i arbete och privat är jämställt. Att kvinnor mellan "26-34" har stor majoritet karriärsmässigt på Manhattan.

NEJ! HALLÅ! VAKNA! Du skulle inte ens ha kunnat dessa siffror om det inte vore så sensationellt. Det här är ingen förlegad gammal 40-tals kvinnosyn. Det här är fakta.

Kvinnor tjänar 97% av männens lön.
1-2 kvinnor i MÅNADEN i SVERIGE blir MÖRDADE av sina män. (153 stycken mellan 2000-2009)
Kvinnor ses som mindre värda än män.

Bara för feminist-frågan och jämställdhetsdebatten fått sig en "omodern" stämpel, och för att vi är påväg uppåt, betyder inte att vi ska sluta diskutera det här. Man kan inte gå runt och  bara "hoppas" att förändringar ska ske. Att du går omkring med fina tanken om att samhället visar på att kvinnor och män besitter samma värden hjälper inte.

För sanningen är en annan.



Och kanske kan det HÄR ses som en del av bevisningen.

Förra veckan tappade jag min nya Nokia e71:a på en grusig väg. Resultatet blev två stora sprickor i skärmen:

Men lika glad vad jag för det men gladast var nog räven. Trornt' ni dä? Att räva va gla?
Rätt störigt att jag försöker se lite snygg ut på bilden i bakgrunden. Som att det inte var någon som helst fara att min dyra, fina mobil hade gått sönder.


Hursomhelst. Jag beställde samma kväll hem en ny skärm till min mobil. Tänkte att det måste på nåt sätt gå att fixa. 160kr kostade den nya skärmen.

Och idag kom det lilla paketet på posten! Anton skruvade isär och ihop hela mobilen med sina små flinka konstnärshänder.

Här är resultatet:

 

Lika pose:ig tjej i bakgrunden, men en jävuuuuluuusiskt BLANK skärm!



Är så nöjd. Alla ni om går omkring med spruckna mobilskärmar. Ni kan pusta ut. Det går att fixa. Livet är inte över. Kliv ner från bro-räcket. En ny tid är här.

Skjorta: Köpt secondhand i barcelona, tror det är en Lee
Vitt linne: Bikbok
Chinos: Hm
Skor: Converse
M: För Matfors!!!!
Däck: Antons cykel



Tre saker jag inte förstår mig på: hemtentan, våldtäkt och känslan då man är uttråkad men inte orkar göra något.
Tre saker som finns på mitt skrivbord/bordet: bok, data och ett skavsårsplåster
Tre saker jag gjort idag: spelat age of mythology (vann mot Loki), rengjort ett skavsår och skrivit på hemtentan
Tre saker jag vill göra innan jag dör: skaffa två barn, bo utomlands några år, bryta benet (VILL HA GIPS!!)
Tre saker jag kan: läsa av människor, spela alla former av dataspel och pendla humörmässigt
Tre saker jag inte kan: äta blodpudding, se då gamla människor far illa, och sjunga... fan.
Tre saker jag tycker att du ska lyssna på: MIG!?! Min pappa. Nisse Simonsson. Och lite Mia Törnblom.
Tre saker jag skulle vilja lära mig: Att bita ihop. Alltid tänka positivt. Träna regelbundet.
Tre favoriträtter: Stuvade makaroner med tre ljuva skivor av den finaste falukorv. Per Mobergs lasagne och Max's hamburagre.

Är i plugghörnan igen. Men jag låtsaspluggar bara. Jag bygger hus av min bok och har ställt upp en mur av sudd kring mig. Blyertspennorna ligger nyvässade som kanoner utåt. Nu väntar jag bara på att Anton ska komma hem från Studentpalatset och se mitt fort och avundas mitt rike...

Som många av er vet var jag med om min största filmupplevelse i form av Avatar i 3D i söndags. Sen dess kan jag inte släppa Pandora -den färgglada paradisön i filmen. Jag tog med mig 3D-ögonen hem. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte? Nån undermedveten förhoppning om att min värld skulle bli i 3D.

Men sen insåg jag att den verkliga världen är väl i 3D? Annars skulle alla gå runt och vara platta? Eller? Har jag rätt?



Sen det här med att ha solglasögon inomhus. Vad i helvete är det för pinsamma fasoner?! När jag åkte tunnelbana förra veckan, satt en kille i min ålder med ett par stora mörka pilotbrillor. På tunnelbanan. Under mark. Det var uppenbart att för honom var glajjerna ett statement. Ett sätt att säga att "Ey jag är en cool kille".

Jag vet inte hur det är med er, men jag blir lite nervös av att bära solglasögon. Det känns som om man tror att man är just ...cool. Och då menar jag att jag blir nervös utomus. Kan va gassande sol, jag tycker det fortfarande känns lite pirrigt att sätta på sig dem. Vill inte att nån ska tro att jag försöker vara cool eller förknippa mig med tönt-killen på tunnelbanan, menar jag.


...Kring starten av min Medie & kommunikations -kurs gick två tjejer i min klass. Rebecca och Fiona hette de, två DJ-tjejer. Bergis jättesnälla. Men de kom alltid för sent och hade solglasögon på sig. Inomhus. I oktober. Gärna med en kaffemugg vid ansiktet.

Tänk Mary-Kate and Ashley Olsen!


Men nu i efterhand har jag förstått att de var lite småkända. Så då känns det mer Okej.

Idag då jag var ensam hemma råkade jag riva ner vår nya ljuslykta så den gick i spillror. Fjanton kom hem och frågade vad som hänt. Jag som redan var bitter över tentan svarade kort att "Ja. Den har gått sönder. Som du kanske ser!?"


Anton känner mig. Han känner väl till mitt humör och har efter några års erfarenhet och en massa klavertramp lärt sig då man inte bör bjuda upp till konfliktdans!

Så han var tyst. Efter en del bloggande, matlagande och ätande från min sida blev stämningen bättre. Här tog Anton mod till sig och frågade vad som egentligen hände med lyktan?

Jag berättade att jag suttit vid datorn och när jag flyttade den bakåt stod lyktan i vägen och for från bordet ner i mattan och gick i tusen bitar.

"Jahaa.. okej.. Men du dammsög upp bitarna?" Frågade Anton efter min lilla incident
"...ja..." ljög jag
"gjorde du det Hanna?" frågade Anton misstänksamt
"Nej" svarade jag medveten om att han skulle börja tjata

"Hehe, men du.. vore det kanske inte bra om du dammsög..?" klämde han tillslut fram.

"JAG SKAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!" vrålade jag och tittade in mot datorn.


Sen kom det dåliga samvetet. Jag förklarade att han inte behövde oroa sig för glasbitar, för jag hade plockat upp alla och tillochmed TESTGÅTT på mattan.

Anton blev tyst. Jag såg det som ett godkännande. Jag hade vunnit. Dammsugaren skulle inte behöva tas fram ikväll.



Men så... För 5 minuter sedan kommer Anton invandrandes från vardagsrummet in till köket..

"Hanna.. jag vill inte låta pappig eller nåt nu, men titta vad som fastnade i min strumpa nu..."

I sin hand håller han denna:

Det är jobbigt att flytta web-mässigt. Alla HTML-koder och strukturering tar på krafterna. Också vill jag att alla ni läsare ska trivas. Såklart.

Extra jobbigt är det då jag egentligen borde arbeta på hemtentan. En hemtenta som jag just nu bajsar i halsen till frukost. Alltså. Såhär är det, jag är rätt skolsmart, inte överdrivet, men rätt klipsk skulle man väl kanske säga. Jag har aldrig haft svårt i skolan helt enkelt. MEN! Den här tentan är ett skämt. Jag förstår INGENTING.

Så idag då vår lärare skulle utveckla frågeställningen och förklara hur han menade, spetasade jag lill-örat rejält. Jag satte mig i position för att suga in allt som kom ur hans mun (...ja bildligt talat).

Och han började prata. Förklara. Med massa möjliga ord och gester fick han alla i klassen att förstå.

Utom jag.

Jag satt och tittade mot honom, kisade, hjärnan gick på högvarv. För vad sa han egentligen?

"Ta utgångpunkt ur Falkheimer och Heids perspektiv när du...blablabla"


VAD SÄGER HAN!?
JAG FATTAR INTE!
ÅH GUD! ÅH GUD!

Jag kunde omöjligt koncentrera mig på VAD han sa då jag var så koncentrerad på att koncentrera mig.



Jaja. Får lämna in en dikt om döden istället.

Hehe.

En kompis till mig(vi kan kalla henne Johanna) började grina förra veckan då hennes kille under mysstunden lite gulligt sagt "Oj jag kan se dina näshår".

Hahaha. VEM börjar grina över en sån sak? Men hon skyllde på svår PMS. Och den ursäkten får vi nog godta.

Ja.. Vad snackar jag omegentligen? Byt? Blöja? Bada badkar?

Jag menar att alla ni som länkar till min blogg på olika sätt borde ändra adressen till HanaPee.blogg.se, så vi maximerar besöksantalen hit till vår lilla hanapee-klubb. Blir jobbigt då KGB-bloggen försvinner och man kommer till en tom sida och missar mig. KATASTROF.


-SÅ BYT ALLA ERA LÄNKAR NU!


...Är ni snälla.





...Om inte ett jättestort företag bjuder minst 30.000 i månaden för min blogg dvs. Eller okej 20.000 skulle räcka.. och företag behöver inte vara jättestort.. alltså det räcker ju om jag bara får mina pengar.. om nåt litet företag skulle läsa det här tänkte jag...

Anton är i köket och stökar. Jag övervakar honom. Minsta lilla rörelse lagras i minnesbanken. Han ska göra sig den traditionella latten. Snabbt trycker han på ON-knappen på den blanka kaffemaskinen. Han tar ett steg åt höger, öppnar köksluckan och tar fram.. Bönorna! Dessa bönor som han pratar så mycket om.


Det finns olika sorter. Men han verkar ha hittat just sin sort det senaste halvåret. En sort som passar hans smaklökar perfekt. Anton häller med sina manliga, erfarna händer ner bönorna i kvarnen. Pekfingret för han mot “Mal-knappen” och ett öronskärande hack-ljud sprids i lägenheten.


Men för Anton är ljudet inget nytt. Det här är ljudet av hemma, ljudet av glädje, ljudet av liv och energi. Han gillar ljudet. Han står och tittar på kaffemaskinen medan kvarnen maler och det filtret fylls med nymalda bönor. Han ser sig själv i den spegelblanka maskinen och vaknar upp ur mal-koman. Det är dags nu, tänker han. Dags att använda tampern.


Ur samma köksskåp som innan tar han fram det silverfärgade verktyget, han väger den i sin hand. Den har några gram på halsen, tänker han och stänger sedan köksluckan. Han tar ett steg mot kaffemaskinen där de nymalda bönorna väntar på att bli pressade.


Det är i ett slag han trycker till bönorna med all sin kraft. Anton känner hur svetten pärlas i pannan. Han trycker till en sista gång. Han vet exakt hur detta ska gå till. Han har gjort det hundratals gånger förr. Det sitter i blodet på honom. Han tittar på de perfekt pressade bönorna och tar med ett snabbt blås bort överflödet av korn.


Det är nu det händer! Tänker han. Det är nu kaffet ska göras och magi skapas! Han sätter in filtret i kaffemaskinen, ställer det redan framtagna glaset under och trycker till den där knappen med kaffekoppen på. Knappen som får Det att hända.


Maskinen brummar till. Anton blir för en hundradels sekund livrädd, en kallkår går genom ryggraden, har han glömt någonting?! Var vattenbehållern fylld?! Men maskinens igenkännande läten lugnar honom. Han har inte glömt något. Men han har lärt sig av misstagen. Anton tänker tillbaka på sin fruktansvärda tur i oturen då han en gång hade glömt att just fylla vattenbehållaren. Det hade kunnat sluta i katastrof den gången. Men som vanligt är han kvicktänkt och hann denna gång stänga av hela maskineriet innan något bränt fast.


Det är doften av nybryggt kaffe som får Anton att vakna upp ur sina dagdrömmar. Framåthukad över maskinen ser han hur kaffet rinner ner i det lilla glaset. Av gammal vana börjar nedräkningen från 28 sekunder gå i hans huvud. Han har kunnat läst sig till denna magiska siffra. 28 sekunder för det perfekta kaffet. 3… 2.. 1.. 0.. Anton trycker snabbt av och den bruna strålen stannar av.


Han tar upp glaset, håller det mot fönstret och granskar. “Perfekt..” mumlar han och får ett belåtet leende i ansiktet. Den creamn skulle få vilken barista som helst att svartna av avundsjuka. Det saftas i munnen på Anton. Han är mer kaffesugen än någonsin! Men han vet att det kommer bli en lång väntan. Kaffet ska bli en latte. Och inte en vanlig latte, en Islatte. Anton vet även här sedan gamla misstag att det inte går att kyla ner kaffet hur snabbt som helst, processen måste få ta sin tid!


Han ställer därför in kaffeglaset i kylen, lyfter snabbt på mjölkpaketet och skakar lätt. Det finns tillräckligt för två latte, tänker han entusiastiskt. Men han vet att det är bäst att inte ta sig för mycket vatten över huvudet. En får räcka denna eftermiddag, det är trots allt bara måndag och Anton vet att veckan kommer bjuda på fler koffeinkickar.

 

Tick… …Tack.. Tick… Tack… Tick.. Tack.. Tick ..Tack. Tick Tack TickTack TickTack! Tick!Tack!! Ticktack!!! Ticktack!!!TICKTACK!!!TICK!!!!!!TAAAACK!!!!!

Jag blir galen. Jag tror jag har någon form av autism. Detta är inget skämt. Jag gillar ju att ha kontroll, dvs. strukturerad omgivning med schema och gärna exakta klockslag för saker och ting. Sen har jag svåra koncentrationssvårigheter också.

Jag ska b.la. skriva om olika perspektiv på kommunikation. 5 sidor. Ska vara klart till på fredag. Som vanligt har man hunnit en bra bit:

 

Jag var en av alla dem som såg finalen av På Spåret förra fredagen. Detta mysmysiga program med frågor jag i princip aldrig kan svaret på är ett tecken på fredagar.


Jag var också en av alla dem som tyckte så mycket om Johanna, Marcus Birros lagkamrat. Det var Johanna som var hjärnan, hon som kunde svaren och Birro som satt bredvid och kunde.. tja, en femtedel av frågorna. Detta är helt sant. Under alla matcher de var med i kunde man tydligt avgöra vem som var “hjärnan”.


Visst, Birro är förmodligen bra mycket mer allmänbildad än mig. Men då ställer jag inte upp i svåra frågesporter…


OCH FRAMFÖRALLT GÅR JAG INTE UT I AFTONBLADET OCH UTTALAR MIG SÅHÄR!?!?!?


NI MÅSTE LÄSA DETTA!

KLICKA HÄR OCH LÄS.

SKITSAMMA OM DET SKULLE VARA SANT!? Vem, VEM, går ut i media och säger nåt sånt här?


Jag har aldrig ogillat en kändis såpass mycket som jag gör nu. (Undantag Tiger Woods).

När jag blev deprimerad första gången var jag nyss fyllda 18 år. Och nu snackar vi inte “Jag är ledsen och känner mig dålig en vecka buhu, buhu” -deppig. Utan jag blev riktigt, riktigt deprimerad. Jag mådde skit i flera månader, till-och-från i över ett år. Jag fick för första gången ångestattacker och visste inte hur jag skulle ta tag i mig själv? Självklart gick det upp och ner, men konstant fanns det en klump någonstans inom mig.


Alla mörka känslor kom som en CHOCK. Jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig hur det var att må så dåligt. Visst hade jag varit ledsen förr, men inte så här. Jag hade levt ett så pass skyddat liv, ingen hade berättat för mig att livet ska va ungefär lika jobbigt som det är lätt. Jag gick med föreställningen om att livet faktiskt var en dans på rosor.


..Och tanken av att ALLA omkring mig mådde bra, fanns hela tiden där. Jag kände mig ensam. Jag avundades de jävlarna gick runt och va så jävla lyckade och aldrig kände någonting. Känslan av att alla var så ytliga och lättsamma och jag så komplicerad och psykiskt störd fanns hela tiden där.


Det är inte för än nu, några år efteråt som jag kan titta tillbaka på det som hände, det jag kände och allt runtomkring  och tänka på hur mycket smärta jag hade kunnat sluppit. För tänk om jag hade vetat det jag vet nu..?


Tänk om jag hade vetat att alla, precis varenda människa, har mörka perioder

Att flera av mina kompisar känner samma ångest som mig

Att det inte spelar någon roll om jag gjort misstag, -jag är bara människa!

Tänk om jag förstått skillnaden på självförtroende och självkänsla?

Eller vikten av oavsett vad som händer sätta sig själv i första rummet

Vetat att ältande och besatta tankemönster går att bryta med träning

Att jag förtjänar att vara lycklig

Tänk om jag förstått att Anton inte alls kommer dra, oavsett vad jag gjort

Att det är okej att inte veta vart man ska ta vägen, så känns det helt enkelt ibland

Att det inte bli bättre av att tycka synd om sig själv

Min depression handlade väldigt mycket om att jag slog på mig själv. Att jag inte såg vad jag förtjänade, att jag trodde det var möjligt att vara någon slags supermänniska. Sen blev jag livrädd för själva depressionen i sig. Aldrig innan hade jag sett mig som en person med så mycket känslor. Och hela tiden fanns en oro över att jag var psykiskt störd och att det aldrig skulle bli bra.

…Så om det är någonting jag vill att ni ska ta åt er och med er från den här bloggen det just sånt här. Hur okej det är att må dåligt, att du inte är ensam, men också vikten av att vara positiv, att man är tvungen att ta sig kragen och lära sig älska sig själv.


Det finns två saker du kommer ha tills du dör,


Livet

& dig själv


Och ja hörrni, det gäller ju att vårda det man har. Vattna livet med optimism och sola er i egenkärlek!

Denna bild la jag ut i söndags:





Och den här bilden publicerade Blondinbella idag:

…


Finner inga ord.


Eller jo, några har jag nog på lager..


Det kändes jättekonstigt att lägga in en bild på Bella under mig. Det kändes lite som om vi hade haft en sushikväll tillsammans och myst. Kanske hade vi sett en “chicflic” som Bella fått välja, tillsammans hade vi suttit och konstaterat att “Åh det där är SÅ typiskt Anton” & “ÅH det där är ju exakt som Nils!!” om männen i filmen. Jag hade vräkt i mig godis och lagt av en brakskit. Bella hade suttit med naturgodis,  rapat och möjligen fnissat.


-Det hade varit nåt det!

En fin egenskap hos människor är Ärlighet. Dvs, personer som är ärliga mot folk i sin omgivning men framförallt ärliga mot sig själva. Typ, självmedvetenhet.


Det här med det fina med ärlighet har nått fler än bara mig. Jag tycker det är väldigt många som snackar om sig själv som “ärliga” och menar på att “sån är jag!” och nästan skryter om denna fantastiska egenskap.


Men allt för ofta är det här samma personer som sammankopplar ärlighet med att säga precis vad man tänker och tycker till allt och alla.


…Detta är någonting som stör mig nåt så otroligt mycket. Jag blir helt matt av synen när dessa super-ärliga personer berättar för någon att “Den där tröjan var nog inget jag skulle köpt” eller “Du passade bättre i brunt hår” eller varför inte “Jag skulle aldrig ha köpt en soffa från IKEA för så mycket pengar som du gjort..” ?



-För att ta några exempel ur min vardag.


“Ärlighet varar längst” heter det ju. Men tyvärr varar inte ens vänner lika länge om man går runt och ska vara såhär jävla super-ärlig. Jag tycker att vänlighet och beröm varar längst.


Skitsamma om din kompis har färgat håret i en konstig blond-grön färg. Hon kanske vill ha det så? Vem är du att säga till om det!? Och OM hon nu frågar tycker jag ändå att man kan säga att hon är fin precis som hon är!


Förmodligen har hon ändå en spegel hemma och vet hur hon själv ser ut. Färgar hon håret igen så ska det vara hennes beslut, inte ditt. Och nej det är inte elakt att inte säga just vad du tycker. Andra kanske tycker hon passar i den blonda färgen. Jag tycker inte man ska göra andra människor osäkra på det här sättet.


-Förstår ni hur jag menar?


Det är skillnad på att vara ärlig och elak. Och gränsen är för mig väldigt tydlig. Men uppenbarligen inte för många andra.