Nu har han åkt & jag har ångest


Jag trodde jag skulle kunna hålla tårarna tillbaka då vi sa hejdå. Jag menar sexton dagar går snabbt och jag vill inte att Anton ska tänka på mig då han är borta (eller ok, lite) men jag vill inte att han ska ha dåligt samvete eller vara ledsen då han åker iväg på nåt så kuuuuul.

Men jag började böla. Såklart. Jag älskar honom så omänskligt mycket och varje gång vi är så många tusen mil från varandra så är det som om jag aldrig blir riktigt HEL för än då han kommer hem. Det är i sånna här stunder som jag förbannar mig själv för alla små städbråk eller att jag ens tvivlat på om han är den rätta. För i sånna här stunder är jag alltid så säker.


Somnade klockan 04 i natt också. Jag var helt spänd. Jag tror jag drabbades av nån slags ångestattack kring sovningstiden. Fick hjärtklappning och blev yr. Världen kändes overklig.

Hahahhahahahahahhahaha åh vad jag inser vilken jävulskt dramaqueen jag låter som.



Men jag vet inte riktigt om jag berättat om de här ångestkänslorna jag brukar få? Jag kanske bör göra det en gång för alla. Så kanske någon där ute känner igen sig. Och kanske kan komma med bra tips. Eller få bra tips av mig.

Jag tror jag har undvikit och skrivit om dem eftersom jag sällan har haft en sån distans till det som jag har nu. Då jag var yngre så förstod jag inte var denna "olyckskänsla" handlade om. Men nu på senare år har jag mer och mer kunnat ta på känslan och kunna förstå varför den finns och varför den kommer till mig.

Känslan i sig kan beskrivas som en rysning. En våg av ångest och olycka som kommer över mig. Jag får hjärtklappning, knut i magen och blir helt på spänd. Jag kan absolut inte slappna av, att somna kan ibland kännas som en omöjlighet, som i natt. Ibland skakar jag och får lite svårt att andas. Men aldrig så själva "paniken" uppstår, som vissa pratar om.

Min "panik" handlar mer om att själva känslan kommer.
Också blir jag av gammal erfarenhet skiträdd att den inte ska gå över. Eller sätta sina spår. Som att jag faktiskthar svårt för att vara i mitt barndomshem eftersom jag där fått mina första jobbiga "ångestkänslor".

Eller som att jag i framtiden kommer vara livrädd då jag & Anton är ifrån varandra just för att denna "känsla" ska komma!

För Anton är ju den som alltid står och tar emot då vågen av ångest kommer på besök. Nu är det väldigt sällan, men ibland före mens. (som nu....). Kanske kan det vara nåt PMS-relaterat? Jag vet inte. Jag har knappt pratat med någon om det här förutom Anton och mamma typ.

De är ju klipporna som man klamrar sig fast vid då känslan tar över kroppen.

Även om jag förstått att känslan handlar om att kroppen får en såkallad "flyktsignal" dvs en signal som vi människor sen stenåldern besitter då vi känner "fara". Men det störiga är att det inte finns nån slags "fara" då jag ligger i en trygg säng och ska försöka sova. Det är bara i mitt huvud "faran" finns.

Hursomhelst. Det som brukar funka är att bah ta emot känslan. Säga att "jaha nu vill lill-kroppen fly igen" och sätta på ett avslappningsband och hela tiden intala sig själv att "jag förtjänar att vara lycklig". För iochmed ångestkänslan kommer gärna nojjor och konstiga tankar som om jag hela tiden vill "jävlas" med mig själv.

Men jag har lärt mig att de här tankarna är ingenting som är sant. De finns bara där för att skrämmas. För att jag i svaga stunder tappar tron på mig själv. Och jag vet ju så mycket bättre!


...Trots all denna vetenskap så är det självklart ändå JOBBIGT då ångesten knackar på och vill flytta in.

Men jag överlever. Det gör jag ju faktiskt. Det blir dessutom lättare att hantera med tiden. Och ärligt talat skulle jag inte vilja vara utan de här jobbiga känslorna. Jag skulle inte vilja leva ett liv där jag inte får KÄNNA och sakna förståelse för hur det faktiskt är att må skit.



MASSA KÄRLEK

/Er lilla ångestböld

Kommentarer
Postat av: Anna

Men du lilla korv tänk hur gött det kommer vara när han kommer hem. Jag är likadan. Kanske mer ångest för att man har det så himla himla bra. Ogött men så är det ibland. Tycker det är fint att du skriver om det.

2010-06-04 @ 08:57:38
URL: http://kvinnan.blogspot.com
Postat av: Jess

Man tack för att du sätter ord på hur jag känner. Jag tror vi är två just i detta läge. Min pojkvän åkte iväg till Rom i onsdags, visserligen bara för nio dagar. Men jag kan lova att paniken kom då. Fast skillnaden mellan dig om mig är att han inte vet om det (att mina panik känslor existerar) Gud, jag grät hela dagen när han åkte. Nu går jag runt och inte kan slappna av riktigt... Skitjobbigt. Det är som ett konstant väntande hela tiden, på att han ska komma tillbaka och rädda mig.



Ja, det är så fruktansvärt jobbigt när ångesten kommer krypande. Man vet inte alls vad man ska ta sig till. Men jag är som du.. Jag försöker intala mig själv att allt ska bli bra. Då brukar det bli bättre efter ett tag.



Det enda som faktiskt hjälper mig nu när min pojkvän är borta är att göra andra saker, träffa människor och sånt. Hjälp, nu när jag läser det här inser jag mer och mer hur mycket det låter som att jag blivit dumpad. Ändå är det bara ett tag min pojkvän är borta.



Nåväl tack för att du tog upp det här ämnet! Det kommer bli bra, vi fixar det här! :D

2010-06-04 @ 09:19:59
URL: http://yiskha.blogg.se/
Postat av: T

BASAL KROPPSKÄNNEDOM. Man kan bota skitmycket panikångest, eller nästan-panikångest, med olika ööövningar. Sen terapi, för att riktigt sätta åt den jäveln.

Postat av: Jenny

Precis som Jess skriver, tack för att du tar upp det här med ångest.



Jag har också ångest, eller.. inte lika mycket nu som förr. Jag känner exakt igen känslan som du beskriver. Vågen av ren oro som sköljer över en, hur hjärtat börjar slå, hur paniken växer. När jag först fick ångest var jag 22 år, och nu är jag 28. Nu mer får jag väldigt sällan "känningar", men det finns inget mer obehagligt än när man känner Känslan.. Jag blir alldeles kall, orolig, toa-nödig, ängslig.. det blir som ett tryck inne i kroppen. Usch.

Det är också som du skriver - förknippat med vissa ställen och situationer ibland. Jag kan tycka det är jobbigt att t ex. åka upp till en fjällstuga där det är knäpptyst på nätterna! Jag vill höra lite trafik o så - att folk lever liksom.. du förstår? Avskyr när det är för tyst, och alla andra kan somna men inte jag.



Och känslan som är värst - kommer jag "fastna" i ångesten? Kommer jag bli galen? Tänk om det inte släpper. Men det släpper ju till sist (ibland direkt på sekunden) som tur är.



Och precis som du skriver så fick jag samma känsla som du när min sambo åkte till USA för att vara borta 2 veckor. Saknaden efter hans sällskap, röst, värme. Rädsla över att ångesten skulle komma när han var borta. Vems andning ska jag lyssna på OM paniken kommer? Jag brukar nämligen försöka lyssna på hur lungt han andas när han ligger bredvid och sover.. Andas jag som han så borde ju min puls bli lika lugn som hans? Så känns det iaf och jag kan sova igen.



Men nu när din Anton är botrest, så kör på som du tänkt. Umgås med polarna, sitt uppe och surra o drick vin. De första 3 dagarna är jobbiga, men sedan går det fint.. för att inte tala om när han kommer hem! Underbaaaart! :)



Ha nu mysiga sommardagar med dina vänner, snart är Anton hemma igen!



Kram

2010-06-04 @ 11:17:32
Postat av: linnea

Så skönt att läsa om att andra också känner sådana känslor.

2010-06-04 @ 12:02:09
Postat av: linnea

Inte för att jag önskar någon sådana känslor, men ibland är det så hemskt att känna sig ensam i de här känslorna.

2010-06-04 @ 12:03:33
Postat av: D

Kolla upp om du har PMD (som även jag lider av). Sök lite på wikipedia, informationen där stämmer. Mensrelaterat och svinjobbigt. Jämförelse: PMS = förkyldning, PMD = influensa... Inte alls många som har det, men tufft att leva med.

2010-06-04 @ 12:13:17
Postat av: åhh

TACK hanna för att du skriver om sånt här! det är så lätt att gå runt och tro att man är ensam om att ha ångest, och att alla andra alltid är så glada och harmoniska människor. du har rätt vad du skriver också, att det bara är att ta emot ångesten. lägga sig ner i sängen och bara känna hur det känns i kroppen, tillsist försvinner ångesten och man har liksom blivit rensad. det blir mycket värre om man försöker ignorera den! då går man istället runt lite på helspänn hela tiden...

jag har märkt att jag har någon sorts "lycko-ångest", så fort något riktigt bra händer vågar jag inte riktigt njuta av det, för jag är rädd att något hemskt ska hända som liksom ska "väga upp" det bra. jättehemskt, och då får jag ångest så det vibrerar i hela kroppen :/ så tack igen för att du skriver om sånt här, så slipper man känna sig som ett konstigt neurotiskt vrak :) älskar din blogg!

2010-06-04 @ 12:13:31
Postat av: mallan

du är så bra! och dedär med anton, hey han kommer hem igen. det är jobbigt, som fan. men han kommer hem!

förresten så är det typ världens värsta dag idag. min pojkvän som jag varit med i över ett år snart ska gå på balen. liksom balen!!! med en annan. inte okej.

2010-06-04 @ 15:21:44
Postat av: Elin

Jag brukar ha liknande ångest.. speciellt när min pojkvän ska utomlands. Jag är så jävla rädd att något ska hända hela tiden, inte att han ska vara otrogen.. men att han blir för full, råkar ut för något osv och det gör att jag hela tiden sitter helspänd och oftast när jag är själv kan jag få världens ångest och bara tänka en massa dumma tankar. Jobbigast är när jag ska sova och jag vet att det är kväll där han är också, på nått vis känns natten värre än dagen. Eftersom jag är rädd att han ska ligga medvetslös någonstans och liknande saker så försöker jag tänka att det kan lika gärna hända i Sverige också, men det har det inte gjort så varför skulle det hända där borta?! Men ångesten är jobbig och så fort han är hemma i Sverige igen så känns allt så jävla bra och då undrar man varför man hade sån jävla ångest.

2010-06-04 @ 15:21:52
Postat av: elin

usch, jag har själv haft en hel del ångestattacker eller vad man ska kalla dem, och det är fruktansvärt jobbigt! jag har varit på akuten flera gånger helt övertygad om att jag håller på att dö, och även varit hos en kurator. nu vet jag inte om din situation är likadan, men en bok som har hjälpt mig mycket är "fri från ångest, oro och fobier" av Farm Larsson och Wisung. lite kbt och tips på hur man ska hantera "attackerna". kram!

2010-06-04 @ 16:52:58
Postat av: hanna

jag har precis som dig. haft panikångest i flera år. senast idag faktiskt! vart så jävla bombsäker på att min pojkvän inte gillade mig så började gråta på jobbet och fick ringa han. Han tyckte om mig sa han. Då lugnade jag ner mig och grät lite till av lättnad. Vi lever vidare ändå :). kärlek till dig hanna!

2010-06-04 @ 17:06:43
URL: http://exsqueezeme.wordpress.com
Postat av: anna

precis som flera andra har skrivit, TACK för att du vågar skriva om det. känner igen känslan exakt. det är som en klump inne i kroppen, som om ens mage och hjärta och lungor bara skrynklas ihop och gör ont, man får lite svårt att andas normalt och bara gråter så man skakar. just då känner man sig inte värd nånting.



mina föräldrar och min pojkvän är de enda jag pratar med också, vilket gör att det såklart är jobbigare när de är borta. jag bor själv och det värsta som finns är när ångesten kommer och ingen är där. ibland blir jag jätterädd, men jag har lärt mig att det alltid går över. det brukar jag upprepa för mig själv när det händer, att "okej, även om det inte känns så nu, så KOMMER DET ATT GÅ ÖVER".



jag tycker nästan att det svåraste är att acceptera sig själv som en sådan som får ångestkänslor. det känns som att det ligger någonting fult i det, någonting svagt eller sjukligt. jag skäms lite över att jag, med underbar familj, vänner och pojkvän, stabil ekonomi samt har lätt för mig i allting, ändå mår dåligt. vad är felet på mig, liksom?



men jag tror att det ofta är de som mår sämst, som kan bli allra mest lyckliga. förstår du vad jag menar? "vi" har förmågan att verkligen KÄNNA hundraprocentigt. jag försöker se det så, i alla fall. det finns någonting fint i att vara en känslomänniska och detta är bara baksidan av myntet.



oj, förlåt för så lång kommentar, vill bara att du ska få någonting tillbaka, som ett litet tack för att du vågar. det betyder så mycket.

2010-06-04 @ 17:48:37
Postat av: Jessica

HANNIS! We love you :) Du är bäst häst. Alla blir lite lissna ibland och får ångest. Ta en glas rosé och ha kul!



PUSS

2010-06-04 @ 18:37:20
Postat av: anna

gud, jag brukar känna exakt likadant men i typ max 1 minut åt gången kanske. haft det sen jag var liten, och kommer bara nån gång per år. men det är som en våg av deprission som sköljer över mej, när verkligen allt känns värdelöst. har aldirg tänkt på att det skull ekunn avar mini-attacker av ångest, men dte kanske det är

2010-06-04 @ 22:55:47
Postat av: A-lie

Jag blev bara alldeles lycklig av den här kommentars-tråden. (heter det så?)

Jag är en av er. Känner speciellt igen mig i det där att man får typ EXTRA mycket ångest när man tänker på hur bra man faktiskt har det med vänner, stabil ekonomi, en famij som älskar en.. Det känns liksom som att man inte FÖRTJÄNAR att vara ledsen/känna ångest om man har det bra. Jag är också glad att vara en sån människa som KÄNNER och bryr mig om andra. Och hur bra man än har det med sin pojkvän eller vad det nu kan vara, så är det inget fel att då och då känna de här känslorna. Även om det just då för stunden känns som att man ska dö, så kanske de ögonblicken i slutändan hjälper en att känna att man verkligen lever?

2010-06-04 @ 23:39:33
URL: http://whatsgoingona-lie.blogspot.com
Postat av: Little Peaché

Min sambo reser två veckor var månad för att fotografera runt om i världen. Så jag vet hur jobbigt, tråkigt och ensamt det kan kännas.



Vill du fika? Vi kan fika och prata och inte känna oss så ensamma! Hojta till om du vill!



Kram på dig

2010-06-05 @ 21:04:10
URL: http://littlepeache.webblogg.se/
Postat av: josse

Jag känner igen mig i det alla skriver sjukt mycket! Ända från detta med att tro att man ska dö och känna att man inte riktigt kan njuta av att vara lycklig utan bara tänka att "snart kommer något dåligt hända igen" till att känna sig värdelös och känna att man aldrig kommer bli glad igen. Också "symptomen" (eller vad man ska säga) på hur det känns (plus illamående, för min del). Och det där med att vissa platser, lukter, t.o.m vissa personers beteende kan göra så att känslan gör sig påmind och smyger sig på.

Men som för dig var denna känsla värre och mer regelbunden för kanske ett år sen och längre tillbaka. Det var innan jag hade kommit på varför känslan kom (som ofta slutade med hela och riktigt hemska panikångestattacker och med att jag spydde av paniken). Sen jag kom på varför kommer den inte lika ofta och aldrig heller med hela attacken, utan bara med känslan innan som du beskrev, och är nu mycket lättare att hantera och stoppa.

Jag vet också nu att det inte är något fel med att jag känner så starka känslor, det är bara sån jag är. Jag kommer nog också att fortsätta ha liknande känslor, men nu vet jag att uppmuntran mot mig själv är botemedlet som funkar i alla lägen.



Och varför skriver jag detta långa detaljerade till dig då, kanske du undrar. Jo, det är för att det faktiskt var DU, bara du(!), och dina texter som fick mig att riktigt förstå mina känslor: att jag inte trodde på mig själv och att jag lät för många negativa tankar verkligen bryta ner mig. Du lärde mig även att det är okey att må dåligt ibland.



Så TACK, hannah! Om inte du hade skrivit om hur viktigt det var att tro på sig själv, ja, då hade jag inte alls haft lika mycket pli på känslan och jag skulle inte mått lika bra.

Och jag tycker det är jättefint att du vågar dela med dig av såna här känslor för så många. Det får du aldrig sluta göra!

Peace out, du fina!

2010-06-06 @ 17:27:17
URL: http://jossesomtalar.blogg.se/
Postat av: frida

Tack för att du är så ärlig!

2010-06-06 @ 23:35:53
Postat av: johanna

Hej Hanna!

Jag har läst din blogg från och till i flera år, och det är ytterst sällan jag kommenterar andra bloggar, speciellt stora bloggar, eftersom att ni får så många kommentarer att besvara ändå.. Men jag måste bara få säga att jag tycker att du är SÅ JÄVLA HÄFTIG! När jag läser din blogg skrattar jag hysteriskt, men det händer också att en liten tår trillar ur ögat, som efter detta inlägg. Jag får precis samma känslor när jag är ifrån min pojkvän, och det suger getballe, men man får bita i det sura äpplet och försöka hantera det på bästa sätt. Trodde att jag var relativt ensam om att känna så, men du har visat att jag inte är det. Tack! Och tack för att du är så ärlig, och rolig.. Och apskön! Fortsätt så!



PÖSS PÅ SKINKAN

2010-06-11 @ 20:58:28
URL: http://johannars.webblogg.se/
Postat av: Vendela

Hanna! Har för första gången bläddrat igenom din blogg, och kom (såklart?!) till detta inlägget. vill bara få en sak sagt: (azzåhhh inte bostavligt en sak hehe) FAAAN VA SKÖNT ATT MAN INTE ÄR ENSAM!!

Har också den ''känslan'' och den ångesten. Som oftast går ut över min kära pojkvän. Tack, tack! För att du delade med dig utav detta, känns så otroligt skönt i lill-själen min :3

gör en otroligt snygg dubbelhaka min, kisar med ögonen och lyfter hatten med ett fulvackret smile

hehe!

Kram från ett c00lt_fänz_94

2011-05-17 @ 23:33:43
URL: http://vendelutt.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0